Recension: Doomtree-Doomtree

Lite skön udda hiphop som jag älskar, från en grupp som jag snubbla över då jag tyckte de hade en schysst cover (ja, jag tänder på träd).
Doomtree är inte en lika fascinerad musikresa, och har heller inte lika hög lägstanivå, som Nicolay & Kays “Time:line”, men den ligger och hasar den, och andra udda hiphopskivor i hälarna.

Jag jämförde skivan med “time:line” som på något sätt kommer upp i mina tankar när jag hör denna skiva. Detta fast den inte har samma ljusa underbara ljudbild, anledning är nog att de båda skivorna tar hiphop till en högre nivå, utvecklar hiphop.
När vissa kallar “dirty south soundet” för en utveckling för hiphop, och vissa säger att “hiphopen är död” så har de omöjligt varken hört “time:line” eller “doomtree“.
Så långt går jag med denna skivas utveckling på hiphop, dock behöver ju inte utveckling betyda att man går mot en ljusare framtid…

Egentligen är skivan lite för mörk för att falla mig i smaken, men ändå sitter jag där fastspänd och går om och om igenom den 21-spår långa debuten med hela gruppen på.
Gruppen Doomtree är förmodligen för många helt okända (var det i alla fall för mig för inte alltför längesen) så jag ska spendera lite text till att introducera de.
Doomtree består av hela 11st medlemmar, varav 5 är rappare:

P.O.S.
Sims
Dessa
Mictlan
Cecil Otter

och 6st är producenter/djs:

Paper Tiger
MK Larada
Lazerbeak
Turbo Nemesis
Emily Bloodmobile
Tom Servo

De har alla varit vänner sedan tidig skolgång och de förklarar själva sin gemenskap så här:
“Doomtree is a record label. Doomtree is a rap crew. Doomtree is a family.”

Doomtree Presentation

Egentligen känns mina tre genomgångar lite för lite för att kunna ge en helt 100% recension på en skiva som bara växer mer och mer efter varje gång man lyssnar på den.
Men jag ger det ett försök ändå.
Som jag nämnde tidigare så har skivan inte samma höga lägsta nivå som “time:line“, utan istället har den i vissa fall några riktigt djupa dalar. Dock kompenserar Doomtree det med att också ha riktigt höga toppar i form av, bland annat några av mina favorit spår (som ni kan lyssna på längst ner),: “last call” och “dots and dashes“.
Det gemensamma med de låtarna är att Dessa (den kvinnliga medlemen) fått fritt spelrum, vilket i sin tur lett till att hon med sin ljusare kvinnoröst skapat balans till de lite mörkare beatsen.
Och det är just med de där mörka beatsen som skivan står och faller med. Hade de kunnat ändra ljudbilden lite mer, mer varierat, så hade denna underground skiva från midwest USA varit riktigt riktigt bra. Nu så känner jag inte alls lika starkt för den även om jag är helt hooked på de nämna favoritlåtarna “last call“, “dots and dashes” och även “drumsticks” som nog till och med får räknas bland de bättre låtarna detta år.

Om ni nu blir avskräckta av min text så ska ni veta att jag i de flesta fallen i hiphopmusik är för de ljusare alternativen. Om ni gillar en ljudbild som överlag är mörkare med vissa ljusa inslag, så är nog denna skiva perfekt för dig.
Men eftersom det är jag som skriver denna recension så hamnar betyget på 3 (whatever you want….stjärnor?) av 5.
Detta pga som sagt ljudbilden, även fast även jag diggar mörkare hiphop och även de mörkare spåren på denna skiva.

Tracklist:

1. Close Your Ears (Intro)
2. Drumsticks
3. Gander Back
4. The Wren
5. Gameshow Host
6. Dots & Dashes
7. Game Over (Go Big Or Go Home Boy)
8. Real Class (Interlude)
9. Last Call
10. Accident
11. Sadie Hawkins
12. The Walrus (Interlude)
13. Twentyfourseven
14. Let Me Tell You, Baby
15. Down The Line
16. Kid Gloves
17. Pop Gun War
18. Reintroduction
19. Liver Let Die
20. I’m Talking
21. Jaded